kouzlit

Det är så himlans mycket att stå i nu. Massor med skolarbete, saker som ska bli klara och ska man ju hinna äta, sova, och i övrigt bara ta hand om sig själv.

Ikväll blir det lite mysigt häng hos en Rebecca med några till från klassen, imorgon gäller läxor och läxor och.... ja just det, läxor!

Yeaaah... Gutt att studentklänning, mössa och skor är klappat och klart, så slipper man tänka på det. Det är nära nu...

Hejs!

Tack till Amanda som fixat bloggen åt mig. Älskarej, puss.

Måste säga att det skulle sitta fint med ett nytt tema, andra färger och sådär. Rosa är okej, men... inte riktigt den färgen jag vill ha. Dock kan jag absolut ingenting om hur man gör sådant och jag har ärligt talat ingen ork till att lära mig heller! (Så om någon har lust att hjälpa mig med det här, säg till :D)

Hur kan man lyckas att inte skriva något på mer än ett år? Tydligen är det inte alls så svårt. 
Nåja, nu försöker man väl igen. Kan väl vara bra nu när det drar sig närmare studenten och slutet av gymnasiet för var dag som går...

I slutet av förra året hände det något himla konstigt inom familjen som har tagit krafter från oss allihop, och det är inte slut än heller. Nog för att vi är närmare vårt mål nu än förr, men bara vetskapen om att det inte hade behövt gå såhär långt överhuvudtaget är lite... irriterande. Allt vi vill är ju att få hålla lille Theo i famnen.

Utöver det har jag börjat träna, på riktigt den här gången. Jag har försökt så himlans många gånger innan men aldrig riktigt lyckats hålla mig fast vid det. Men den här gången har jag tränat regelbundet sex av sju dagar i veckan nästan varje vecka. Saker som tandläkarbesök och lov har hindrat mig (konstigt va? Att ett lov fick mig att träna mindre...), men jag kommer in i vanan igen ganska fort. Kan stolt säga att hittills har jag gått ner ca 8,5 kg sen i början av Januari.

Jahapp, det var väl allt! Ska försöka uppdatera lite oftare... Detta måste nog vara den femtielfte gången jag har sagt det på den här bloggen, men jag lovar... jag ska verkligen försöka den här gången ;)

Det jag behövde, en ny tvättkorg! (Jysk, 150:-)

Det jag ville ha, en mysig matta nedanför sängen så det inte är så kallt när man gå upp om mornarna. (Jysk, 75:-)

Kattleksaker, givetvis! Bollarna har kattmynta i sig, mums antar jag haha.  (Djurkompaniet, fyra i ett paket, 38:-)
Ziggy älskar att apportera med leksaksmöss, så jag köpte en ny till honom. Dock var den här lite för fluffig tror jag, men jaja, nu finns den ju här! (Djurkompaniet, 18:-)

Det var allt jag hade att säga, gonatt!

Självklart så innebär ju en förkylning också att jag inte kan sjunga, vilket bara
gör allt ännu värre. För kan jag inte sjunga blir jag mest bara ledsen.
Jaja, jag ska inte klaga mer nu, jag ska kolla på "Misfits" och äta frukost.

Ja just det, det här hände imorse, rätt skumt.
Hoppas att det var brevbäraren som hade paket, för då vet jag att
han kommer tillbaka på måndag!

Här ligger jag och sover och så vaknar jag av att det är något högt ljud.
Tror såklart det är alarmet på mobilen, fastän jag inte ställt något alarm.
Det låter igen, jag vaknar till ytterligare och fattar nu att det är ringklockan på dörren,
fast fortfarande inte tillräckligt vaken för att fatta att jag borde resa på mig.
MEN, när jag väl gö det och och hinner till dörren så är "ringaren" borta.
Undrar vem det var, varför han ringde på fyra gånger
och varför han tyckte det var nödvändigt att ropa genom brevinkastet. 
(Men nu är jag vaken i alla fall.)

A bientot mon amis! 
(Undrar om det är rätt, efter tre år av franska borde man väl komma ihåg något.)

Har känt i några dagar, lite av och till, att det är något som inte riktigt stämmer.
Med mig, typ.
Jag känner mig liksom bara inte glad.
Samtidigt som jag inte vill prata med någon alls, så vill jag det ändå. Fattar ni? 
Jag går hellre ifrån en grupp människor än går till dem, jag säger inget längre.
Eller ja, jag brukar inte säga så mycket, men nu är det som att jag säger ännu mindre.

Det känns himla lustigt att jag kan skratta jättemycket fast inte vara glad. 
Visst, något kan vara roligt, allt kan vara asbra, men jag är inte glad.
Jag antar att jag vet varför, men det finns liksom ingen som jag kan... få att lyssna på mig.
Det är inga allvarliga grejer, bara normala grejer som man kanske tänker på ibland. 
Men jag tänker för mycket, jämt. Det är jobbigt och jag kan liksom inte få stopp på det.

Känns också som att jag är himla ensam. 
Visst, det finns människor i min närhet om man säger så, men inte tillräckligt nära.
De som jag känner sådär riktigt bra, och som är inne i både hjärnan och hjärtat på mig men ändå
liksom...stannar hos mig finns inte här. Inte ens i närheten, och det är jobbigt.
För när vi väl ses får jag inget av det jag måste säga, sagt. Då tänker jag bara på att jag är 
bekväm och glad att få vara med dem och då försvinner allt annat.
Men när de är för långt borta, då kommer alla tankar tillbaka och då blir jag ensam igen.

Jag vet att jag borde väl gå till människor istället för ifrån dem, men jag bara vill inte.
Jag tror jag vill att människor ska komma till mig istället för tvärtom.

Nåja. Gonatt.

Jag kände att jag ville skriva någonting.
Någonting, för min mamma.
Inte för någon särskild anledning eller så.
Ingen annan anledning än att jag älskar henne mer än allt på hela jorden.

Tack mamma för att du alltid finns.
Tack, för att du alltid stöttar.
Tack, för att du alltid bryr dig om. Även när du själv har det svårt.
Tack, för att du alltid försöker förstå.

Du är så himla vacker mamma, och jag hoppas att du vet det.
Jag hoppas så innerligt att du vet hur mycket du betyder för mig.
Tack för att du är bäst, mamma!

Jag vet att mamma inte har facebook, och hon läser nog inte min blogg.
Så, jag ska skicka en länk till henne så att hon också får se.
Det är väl inte det bästa jag någonsin skrivit.
Det är ingen dikt, det är inget stort, inget speciellt.
Men det kommer från hjärtat och det är allt jag har.

(Nu när jag läser det igen, ser jag att det suger. Nåja.. det är i alla fall inget som ska betygsättas.)

Nu vet jag vad jag ska skriva om förresten.

Det är otroligt hur jobbigt allt kan bli, på bara en sekund.
Det är förfärligt att man kan må så dåligt att man vill försvinna från jordens yta.
Det är... hemskt att känna att man helt enkelt inte räcker till.
Att ingenting duger och att allt är skit.
Men då, då kommer det en fin vän och hjälper en upp.
Då kommer den där underbara människan och tvingar en att resa på sig.
Ger inte upp förrän man är okej igen.
Det är så en vän ska vara.
En sån där, som man kan ringa om man är helt hysterisk över något,
men så genast får han/hon en att lugna ner sig.
Och det, det är jättebra.
Och jag är jätteglad över att jag har en sådan vän. 
En vän jag aldrig någonsin skulle byta mot någon annan.

Du är så himla fin, Dumle.

100:- /kattunge
Ingen som vill ha? :D

Vad tycker, tänker, tror ni?

Tjohejsan!
Har varit på Öland hos mina fina föräldrar i två veckor, men nu är jag tillbaka ett par dagar.
I söndags åkte jag till den andra Sandra i Bockara, och tittade på film med några.
Första gången jag sett alla sagan om ringen filmerna helt igenom.
Det tog oerhört lång tid, vi somnade runt sju på morgonen.

Idag när jag satt på stadsbussen tillbaka till lägenheten, poppade det upp
jättemånga tankar i huvudet på mig. 
Eftersom att jag inte varit i lägenheten på jättelänge alltså.
"Bäddade jag sängen innan jag åkte?"
"Diskade jag?.."
"Det kommer säkert vara kallt" (det var det inte)
"Jag måste nog köpa toapapper"
"Sjutton vad mycket post det kommer vara innanför dörren" (det var det)
"Jag måste slänga yoghurten" (japp)

Och lite sådant där.
Jag märkte att jag hade bäddat, diskat och ja, jag behöver köpa toapapper.
Jag märkte också att frysen är isig. Lite som antarktis där inne.

Ja just det, jag har klippt mig också.

Nu ska jag gå och... göra något. Kanske titta på film?

Tjosan!
Såhär är det, jag håller på att skriva en novell, eller något i den stilen.
Jag vet nämligen inte hur lång den kommer bli. 
Jag vet inte hur den ska sluta, jag vet inte hur jag ska fortsätta där jag är ens.
Jag gillar inte att få sådana blockeringar.
Jag vill bara kunna skriva och skriva och skriva, tills jag blir klar.
Men jag känner inte för det just nu, och jag vet inte vad jag ska skriva.

Fast, jag känner att jag vill göra något.
Jag vill antingen skriva något fint eller rita något.
Men jag har ingen inspiration. 
Vad gör jag nu?

Hej.
Det var väl ett tag sen nu igen som jag faktiskt skrev något.
Så nu gör jag det.

Jag förstår mig inte på människor. 
Alla dessa förutfattade meningar och hårda ord.
Allt detta skit som vi utsätter varandra för, vad tjänar vi på det?
Känslan av makt? 
Vad är det för makt att vilja ha? 
Åh, allt detta skvaller och alla dessa sätt vi kan för att förstöra en annan människa.
Jag blir så förbannad, så... jag vet inte. Det finns inga ord, egentligen.

Vad är det som gör att det tydligen är jätte svårt att ge en fin komplimang,
istället för en förödande kommentar?
"Behandla andra som du själv vill bli behandlad" 
Sedan dagis har man hört det. 
Sedan dagis.
Kom igen. 
Det är inte så svårt. 
Skulle du vilja bli kallad ful? 
Tjock?
Ett misstag?
Nej, trodde väl inte det.
Säg inte så då. 
Gör inte allt det där onda, för det vill du väl själv inte bli utsatt för?

Åh, bara lägg av.
Jag blir så trött.
Adjö.