Tredje Maj
Små saker kan ändå ge glädje
Kanske borde jag bara koncentrera mig på en sak?
Nåja, tänkte mest bara visa tre bilder.
För idag fick man ju studiebidrag och då köpte jag en sak jag behövde,
en jag ville ha och
något till mina katter!
Det jag behövde, en ny tvättkorg! (Jysk, 150:-)
Det jag ville ha, en mysig matta nedanför sängen så det inte är så kallt när man gå upp om mornarna. (Jysk, 75:-)
Kattleksaker, givetvis! Bollarna har kattmynta i sig, mums antar jag haha. (Djurkompaniet, fyra i ett paket, 38:-)
Ziggy älskar att apportera med leksaksmöss, så jag köpte en ny till honom. Dock var den här lite för fluffig tror jag, men jaja, nu finns den ju här! (Djurkompaniet, 18:-)
Det var allt jag hade att säga, gonatt!
Alrighty then!
Vet inte riktigt vilket tecken jag ska använda, jag vet inte vilket humör jag är på (haha).
Aja, här sitter jag och är sjuk, med hosta och snuva och allt vad det är.
Ärligt talat hade jag hellre varit i skolan än suttit här.
Det här är tråkigt och ensamt, så det är inte heller särskilt roligt.
Nåja, får hoppas att det går över jättesnabbt, helst nu under helgen.
Grejen med att vara sjuk är att man missar så mycket i skolan att man hamnar efter en del.
Hamnar efter i skolan blir jag oftast stressad och får lite ångest över det.
Självklart så innebär ju en förkylning också att jag inte kan sjunga, vilket bara
gör allt ännu värre. För kan jag inte sjunga blir jag mest bara ledsen.
Jaja, jag ska inte klaga mer nu, jag ska kolla på "Misfits" och äta frukost.
Ja just det, det här hände imorse, rätt skumt.
Hoppas att det var brevbäraren som hade paket, för då vet jag att
han kommer tillbaka på måndag!
Här ligger jag och sover och så vaknar jag av att det är något högt ljud.
Tror såklart det är alarmet på mobilen, fastän jag inte ställt något alarm.
Det låter igen, jag vaknar till ytterligare och fattar nu att det är ringklockan på dörren,
fast fortfarande inte tillräckligt vaken för att fatta att jag borde resa på mig.
MEN, när jag väl gö det och och hinner till dörren så är "ringaren" borta.
Undrar vem det var, varför han ringde på fyra gånger
och varför han tyckte det var nödvändigt att ropa genom brevinkastet.
(Men nu är jag vaken i alla fall.)
Allô
A bientot mon amis!
(Undrar om det är rätt, efter tre år av franska borde man väl komma ihåg något.)
Har känt i några dagar, lite av och till, att det är något som inte riktigt stämmer.
Med mig, typ.
Jag känner mig liksom bara inte glad.
Samtidigt som jag inte vill prata med någon alls, så vill jag det ändå. Fattar ni?
Jag går hellre ifrån en grupp människor än går till dem, jag säger inget längre.
Eller ja, jag brukar inte säga så mycket, men nu är det som att jag säger ännu mindre.
Det känns himla lustigt att jag kan skratta jättemycket fast inte vara glad.
Visst, något kan vara roligt, allt kan vara asbra, men jag är inte glad.
Jag antar att jag vet varför, men det finns liksom ingen som jag kan... få att lyssna på mig.
Det är inga allvarliga grejer, bara normala grejer som man kanske tänker på ibland.
Men jag tänker för mycket, jämt. Det är jobbigt och jag kan liksom inte få stopp på det.
Känns också som att jag är himla ensam.
Visst, det finns människor i min närhet om man säger så, men inte tillräckligt nära.
De som jag känner sådär riktigt bra, och som är inne i både hjärnan och hjärtat på mig men ändå
liksom...stannar hos mig finns inte här. Inte ens i närheten, och det är jobbigt.
För när vi väl ses får jag inget av det jag måste säga, sagt. Då tänker jag bara på att jag är
bekväm och glad att få vara med dem och då försvinner allt annat.
Men när de är för långt borta, då kommer alla tankar tillbaka och då blir jag ensam igen.
Jag vet att jag borde väl gå till människor istället för ifrån dem, men jag bara vill inte.
Jag tror jag vill att människor ska komma till mig istället för tvärtom.
Nåja. Gonatt.
Ma mère.
Jag kände att jag ville skriva någonting.
Någonting, för min mamma.
Inte för någon särskild anledning eller så.
Ingen annan anledning än att jag älskar henne mer än allt på hela jorden.
Tack mamma för att du alltid finns.
Tack, för att du alltid stöttar.
Tack, för att du alltid bryr dig om. Även när du själv har det svårt.
Tack, för att du alltid försöker förstå.
Du är så himla vacker mamma, och jag hoppas att du vet det.
Jag hoppas så innerligt att du vet hur mycket du betyder för mig.
Tack för att du är bäst, mamma!
Jag vet att mamma inte har facebook, och hon läser nog inte min blogg.
Så, jag ska skicka en länk till henne så att hon också får se.
Det är väl inte det bästa jag någonsin skrivit.
Det är ingen dikt, det är inget stort, inget speciellt.
Men det kommer från hjärtat och det är allt jag har.
(Nu när jag läser det igen, ser jag att det suger. Nåja.. det är i alla fall inget som ska betygsättas.)
Glädje
Nu såhär efter julafton och man får höra vad alla har
fått så kom jag på mig själv med att vara lite avundsjuk.
"Jag vill också ha!"
Men sen kom jag på att det vill jag inte alls det.
Jag fick det jag ville ha, och sådant jag tycker om
och något jag verkligen inte hade väntat mig för jag vet att den är dyr.
Jag fick sådant jag kan använda mig av.
Jag behöver inte vara avundsjuk på något eller någon alls.
Jag fick det jag ville ha allra mest och jag är nöjd.
Vad ska jag sura över?
Ingenting!
Dessutom har jag tusen spänn nu att köpa kläder eller vad som helst för.
Det jag vill köpa kan jag köpa.
Visst, en del andra får mer pengar, fler saker, dyrare saker. (Saker behöver inte vara dyra för att vara bra)
Men, jag mår fint ändå.
Man, eller i alla fall jag, behöver inte ha en hel drös med hightech saker för att känna glädje eller tacksamhet.
Bara den saken att någon faktiskt brytt sig om att köpa något är fint.
Så, tack.
God Jul, allesammans!
Grateful
Jag tänkte mig att jag skulle försöka förklara något, men jag kommer inte ihåg vad det var.
Jag tänkte att... nä, jag vet inte.
Nu vet jag vad jag ska skriva om förresten.
Det är otroligt hur jobbigt allt kan bli, på bara en sekund.
Det är förfärligt att man kan må så dåligt att man vill försvinna från jordens yta.
Det är... hemskt att känna att man helt enkelt inte räcker till.
Att ingenting duger och att allt är skit.
Men då, då kommer det en fin vän och hjälper en upp.
Då kommer den där underbara människan och tvingar en att resa på sig.
Ger inte upp förrän man är okej igen.
Det är så en vän ska vara.
En sån där, som man kan ringa om man är helt hysterisk över något,
men så genast får han/hon en att lugna ner sig.
Och det, det är jättebra.
Och jag är jätteglad över att jag har en sådan vän.
En vän jag aldrig någonsin skulle byta mot någon annan.
Du är så himla fin, Dumle.
Kissemissar någon?
100:- /kattunge
Ingen som vill ha? :D
Thinking, that's all.
Blir det värre för någon som inte tror på gud om en närstående dör, än för en som tror på gud?
Gör tron på gud att man klarar av det bättre?
Eller är det tron på Jesus?
Har inte riktigt fattat det där.
Men i alla fall.
Känner man sig mer säker och trygg i vetskapen/tron att den närstående har kommit till en bättre plats,
till gud?
Och.. kommer man över sorgen snabbare om man ber till gud?
Jag tror inte på gud, men jag funderar ju såklart ändå.
Jag har inget emot de som tror på gud, det är bara så att jag inte gör det.
Det ger mig inget.
Jag känner ingen trygghet, ingen försäkran om någonting.
Jag känner bara att jag mår bättre av att inte tro på det.
För jag tror på mig själv, att jag kan klara mig utan att be till någon
som jag inte vet finns.
Jag antar att jag är lite av en "måste se för att tro" person.
Jag litar på min egen styrka, och jag tänker inte förlita mig på
varken Jesus eller gud.
Stor flicka, kan själv.
Vad tycker, tänker, tror ni?
Fundering två:Jag tappade bort den.
Återkommer senare.
Long time no see
Tjohejsan!
Har varit på Öland hos mina fina föräldrar i två veckor, men nu är jag tillbaka ett par dagar.
I söndags åkte jag till den andra Sandra i Bockara, och tittade på film med några.
Första gången jag sett alla sagan om ringen filmerna helt igenom.
Det tog oerhört lång tid, vi somnade runt sju på morgonen.
Idag när jag satt på stadsbussen tillbaka till lägenheten, poppade det upp
jättemånga tankar i huvudet på mig.
Eftersom att jag inte varit i lägenheten på jättelänge alltså.
"Bäddade jag sängen innan jag åkte?"
"Diskade jag?.."
"Det kommer säkert vara kallt" (det var det inte)
"Jag måste nog köpa toapapper"
"Sjutton vad mycket post det kommer vara innanför dörren" (det var det)
"Jag måste slänga yoghurten" (japp)
Och lite sådant där.
Jag märkte att jag hade bäddat, diskat och ja, jag behöver köpa toapapper.
Jag märkte också att frysen är isig. Lite som antarktis där inne.
Ja just det, jag har klippt mig också.
Nu ska jag gå och... göra något. Kanske titta på film?
Writer's Block.
Tjosan!
Såhär är det, jag håller på att skriva en novell, eller något i den stilen.
Jag vet nämligen inte hur lång den kommer bli.
Jag vet inte hur den ska sluta, jag vet inte hur jag ska fortsätta där jag är ens.
Jag gillar inte att få sådana blockeringar.
Jag vill bara kunna skriva och skriva och skriva, tills jag blir klar.
Men jag känner inte för det just nu, och jag vet inte vad jag ska skriva.
Fast, jag känner att jag vill göra något.
Jag vill antingen skriva något fint eller rita något.
Men jag har ingen inspiration.
Vad gör jag nu?
*Rubrik*
Hej.
Det var väl ett tag sen nu igen som jag faktiskt skrev något.
Så nu gör jag det.
Jag förstår mig inte på människor.
Alla dessa förutfattade meningar och hårda ord.
Allt detta skit som vi utsätter varandra för, vad tjänar vi på det?
Känslan av makt?
Vad är det för makt att vilja ha?
Åh, allt detta skvaller och alla dessa sätt vi kan för att förstöra en annan människa.
Jag blir så förbannad, så... jag vet inte. Det finns inga ord, egentligen.
Vad är det som gör att det tydligen är jätte svårt att ge en fin komplimang,
istället för en förödande kommentar?
"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"
Sedan dagis har man hört det.
Sedan dagis.
Kom igen.
Det är inte så svårt.
Skulle du vilja bli kallad ful?
Tjock?
Ett misstag?
Nej, trodde väl inte det.
Säg inte så då.
Gör inte allt det där onda, för det vill du väl själv inte bli utsatt för?
Åh, bara lägg av.
Jag blir så trött.
Adjö.
Lite sånt här. Åh.
Det här är ganska gammalt egentligen.
Men det stämmer fortfarande.
Så, här kommer det.
Framtiden är fan inte alltid bra.
Jag är en såndär person som vill ha koll, men oftast inte har det.
Ibland får jag panik, och då städar jag.
För att få kontroll igen.
Jag vet vart saker är, jag håller koll på det.
Jag har kontrollen.
Det är svårt för mig... Att förlora kontrollen.
Det är därför min framtid skrämmer mig, för jag vet inte vad som händer.
Sure, man kan ha lite kontroll, men bara pyttepyttelite, välja.
Men att välja är svårt.
Jag vet inte alltid vad jag ska välja.
Varje val ger en "konsekvens" till framtiden, serverat på silverfat.
Kontroll är viktigt för mig.
Jag måste vara först.
Jag måste vara bäst.
Jag måste leva upp till mina egna förväntningar.
Kanske är de för höga.
Kanske har jag för stora förhoppningar om mig själv.
Kanske kanske, borde jag sänka ribban.
Sömn
Det känns som att jag skriver väldigt mycket om sömn just nu.
Jag kan inte hjälpa det, jag älskar att sova.
Eller att vakna upp efter att man sovit, och sen titta på klocka och se att jag kan somna om.
Fast, jag brukar oftast somna om på dem dagar som jag inte får göra det.
För två veckor sen försov jag mig varenda morgon, och missade första halvtimmen på ett rätt så stort historiaprov.
Det gick ändå bra, fastän jag var nyvaken och virrig i huvudet blev jag godkänd.
I alla fall, det jag hade planerat att skriva om, var det här med helg-sömn.
Hur gör ni med den?
Sover ni länge, och i så fall hur länge? Vad är länge för er?
Eller går ni upp samma tid som övriga veckodagar?
Det jag aldrig riktigt förstått är det här med att gå upp runt nio på en lördag.
Det är absolut inte rätt, för mig.
Eftersom att jag ändå inte har något att göra, varför ska jag då vara vaken?
Då kan jag ju lika gärna sova till elva, eller tolv och sen gå upp.
Ser ingen poäng i att gå upp tidigt för att göra ingenting, istället för att sova länge och sen hitta på något på kvällen, så man kan stanna uppe längre.
Jag förstår såklart den onda cirkeln här.
Sova länge> ändrade mattider, ändrad dygnsrytm, ändrad tidsuppfattning ibland till och med.
Jag har sagt många gånger att jag ska fixa till min sömn.
Jag ska få rätsida på det här.
Men vad är då rätt sida av sömn?
Är det när man gör som morgonpigga människor, eller är det när man gör som nattugglor?
Fast, rätt är kanske bara när man gör som man vill, men klarar sig igenom dagarna ändå.
God natt, hörni!
WOHO!
Ny header, ny bakgrund.
Hade en annan bakgrund först, men den blev liksom..delad och repeterad.
Lite synd, bra bild annars.
Men det här funkar ju det med, eller hur?
Tack till söta Malin som ordnade detta åt mig.
Jag hade absolut inte klarat det själv, för ja.. det gjorde jag ju inte heller när jag försökte.
Nu är jag i alla fall nöjd, och det här var allt jag hade att säga.
Höll på att skriva gonatt, men det var ju fel.
....Vi hörs, så säger vi!
