Allô
A bientot mon amis!
(Undrar om det är rätt, efter tre år av franska borde man väl komma ihåg något.)
Har känt i några dagar, lite av och till, att det är något som inte riktigt stämmer.
Med mig, typ.
Jag känner mig liksom bara inte glad.
Samtidigt som jag inte vill prata med någon alls, så vill jag det ändå. Fattar ni?
Jag går hellre ifrån en grupp människor än går till dem, jag säger inget längre.
Eller ja, jag brukar inte säga så mycket, men nu är det som att jag säger ännu mindre.
Det känns himla lustigt att jag kan skratta jättemycket fast inte vara glad.
Visst, något kan vara roligt, allt kan vara asbra, men jag är inte glad.
Jag antar att jag vet varför, men det finns liksom ingen som jag kan... få att lyssna på mig.
Det är inga allvarliga grejer, bara normala grejer som man kanske tänker på ibland.
Men jag tänker för mycket, jämt. Det är jobbigt och jag kan liksom inte få stopp på det.
Känns också som att jag är himla ensam.
Visst, det finns människor i min närhet om man säger så, men inte tillräckligt nära.
De som jag känner sådär riktigt bra, och som är inne i både hjärnan och hjärtat på mig men ändå
liksom...stannar hos mig finns inte här. Inte ens i närheten, och det är jobbigt.
För när vi väl ses får jag inget av det jag måste säga, sagt. Då tänker jag bara på att jag är
bekväm och glad att få vara med dem och då försvinner allt annat.
Men när de är för långt borta, då kommer alla tankar tillbaka och då blir jag ensam igen.
Jag vet att jag borde väl gå till människor istället för ifrån dem, men jag bara vill inte.
Jag tror jag vill att människor ska komma till mig istället för tvärtom.
Nåja. Gonatt.
